Man får inte alltid som man vill....

I söndags var vi och tittade på ett hus i Mölnlycke som vi verkligen ville ha. Det var en del som behövde fixas, men det kändes direkt när vi kom in att det kunde bli så mysigt där. Det var perfekt med tre sovrum uppe, badkar i badrummet, ett rum nere, trappan var delad i två med en avsats emellan, det var en stooor trädgård (med äppelträd och bärbuskar) och en uteplats under tak. Helt enkelt precis vad vi letar efter. Det var fem som var med och bjöd, efter att vi höjde till 2,6 milj igår tappade vi alla utom ett par som höjde till 2,65. Vi höjde idag till 2,7 miljoner och det var gränsen. Och tyvärr höjde de med 50 000 till. Så jag har varit ganska ledsen idag, och får definitivt inget pris för väldens bästa mamma.

Det jobbiga är att jag verkligen såg framför mig hur bra barnen skulle ha det där. I måndags, utan att jag överhuvudtaget sagt något, sa Emil plötsligt: "Jag vill bygga sandlåda vid det huset vi var och tittade på igår. Och jordgubbsland (eller, han sa "odubbeland") och blomland". Sen pratade han på hela dagen och jag förklarade att det är fler som vill bo där så det kanske inte blir vårt hus. "Dom andra kan komma hit och bo så kan vi bo där" var hans lösning.

Idag när han pratade med mormor berättade han: "Det huset vi tittade på som vi vill bo i. Det blir inte så." Det är så rörande att höra hur den lilla killen pratar och förstår allt man förklarar för honom.

Nåja, det kommer säkert ett mycket bättre hus som är bara för oss, eller hur? För annars borde vi ju ha fått det här...