Vi har ett hus på balkongen!

Och i det huset bor en liten lintott, han trampar ivrigt omkring och lämnar en massa fotspår i våra hjärtan och handavtryck på våra fönster. Emil var till Maxi idag och fick ett litet plasthus att ha på balkongen. Han var så ivrig att bygga ihop det, och testa hur mycket av hans leksaker som kan få plats i huset (alldeles för många enligt hans mor, och alldeles för få enligt honom själv). När jag kom ut på balkongen sprang han ivrigt fram till huset, knackade på bredvid dörren "natt natt" (han kan inte säga k, utan det blir t. charmigt i vissa fall, mindre charmigt när vi pysslar och han behöver ha mammas plastfiCKor...) och frågade "nån ämma??". Sekunden efter svarade han "aaa", öppnade dörren och stormade in i huset och slängde upp fönstrena på vid gavel! Oj vad jag skrattade! Och det kan jag göra om tio år också, för jag fick det på film!

Det kan bara inte finnas något ljuvligare än barn! Undrar om det finns behandlingshem, för jag är svårt beroende av babydoft och barnpussar! Och små armar runt min hals och glada skratt i mina öron! Som Bengt sa en gång; "Det finns mycket i livet som är värt mycket, men det här är det enda som är värt allt"! Så klokt, så klokt....